Vävda världar
– reflektion från ateljén

Jag låser upp dörren till ateljén och går bort till min plats, tar trådsaxen i ett snöre runt halsen, och hänger en böjd gaffel i tröjans halslinning. Från kontorsstolen kan jag glida fram och tillbaka längs den 2,5 meter långa vävram jag arbetar på just nu. Jag väver något att stå på. Runt mig ligger högar av garn i olika kombinationer av grönt och brunt. Ett slags sammelsurium av marken under fötterna i en obestämd skog, under lågvuxna växter, grässtrån och bös. En bottenplatta.

I mitt arbete undersöker jag virtuella material och platsbyggande genom väv. Jag utgår från PBS (physically based rendering), en teknik som används för att skapa fotorealistiska digitala miljöer. Genom fotografier av verkliga material, objekt och växter byggs digitala ytor upp av texturlager som simulerar exempelvis glans, höjd och andra fysiska egenskaper. Det är självklart inte tänkt att varje kvalitet i dessa digitala världar ska vävas. Men likheten mellan pixlar och vävens upplösning har fört mig hit och nu sitter jag här; barkens höjd, lövens former och grenarnas konturer tar plats i ett handskande mellan digitala system och hantverk. I väven rör jag vid varje pixel. Med deadstock-garn pusslar och skarvar jag, i ett slags världsbyggande där den fotorealistiska illusionen får ge vika för material tillgång och tolkningar. För varje ny väv samlas 3D-materialens systematik i ateljén runt omkring mig.